Att Guidetti saknas är beklagligt. Men det beror på sjukdom och kan inte ifrågasättas. Det som stör är att Hamrén vanemässigt och utan att tänka framåt – utan att säkra sin egen framtid – har nominerat en trupp som är kliniskt befriad från unga spelare. Jag tänker på namn som Niklas Hult och Victor Claesson, spelare som hade tjänat väldigt mycket på att vara med redan nu. Men där satsar Hamrén hellre på förbrukade Wilhelmsson, färglöse Holmén och för tillfället misslyckade Bajrami.

Det finns därmed inga uppstickare i truppen, bara folk som vet sin plats och inte ifrågasätter den rådande ordningen. Tänk dessutom på att den rehabtränande Isaksson och den alldeles nyskadade Elmander finns med. Även om båda är tiptop inför premiären har jag svårt att se hur Hamrén skall kunna formera en komplett startelva: Isaksson (eller Wiland) – Larsson, Mellberg, Granqvist, Martin Olsson – Svensson, Källström – Elm, Ibrahimovic, vakant – Elmander (eller Toivonen). Dra bort ett par skadade och någon avstängd – och djupet öppnar sig.

Nu är det ju dessvärre så att min uppställning är omöjlig, eftersom Larsson inte vill spela högerback. Alltså tvingas vi leva med Lustig i den positionen. Och får också acceptera att Rasmus Elm antagligen inte får spela på sin bästa plats. Hur ska den här samlingen ens kunna håva hem en enda liten poäng?

Till en början kan konstateras att en mästerkocks rykte vilar på att han arbetar med bästa möjliga råvaror. Jämför gärna ÖSK:s startelvor från 2009 och 2010 med dagens lag. Försvaret är borta, mittfältet försvann i vintras och anfallet består av soloåkande gästarbetare. Stjärnvärvningen Tobias Grahn har offentligt kritiserat lagets anfallsspel, dock utan att inse att han själv är en del av problemet. (Och nu närmar vi oss kärnan.)

Det är antagligen så här: Sportchefen Lennart Sjögren och styrelsen lyckades i första skedet – efter klubbens tvångsnedflyttning vintern 2004/05 och den allsvenska återkomsten inför 2007 – relativt ostört leta fram de spelare (och den tränare) man ville ha. När den gruppen sedan nådde resultat (3:a 2010) blev omvärlden medveten om ÖSK:s styrka. Spelarna uppvaktades och lockades i många fall att lämna. Då skulle Sjögren&Co göra om rekryteringstricket. Men nu gick det inte att arbeta i skymundan. Priserna hade stigit. Dessutom blir klubbar som stiger (som ÖSK) föremål för ett bombardemang av tips från diverse agenter.

Det är i det läget som ÖSK-ledningen har slutat leta och istället börjat sålla bland inkommande agenttips. Och nu sitter man där med en trupp som består till övervägande del av spelare som inte ens är andrasortering. I takt med att spelaromsättningen ökat har nyrekryteringen pajat ihop. Men man har precis det lag som klubbens fotbollsledning förtjärnar. Och det är ett lag som inte ens Sixten Boström kan få att fungera som en enhet.

När Kalmars Daniel Mendes tackar högre makter efter sitt mål, visserligen framför Djurgårdsklacken, är det nog för att sagde Strömbergsson skall slita fram det gula kortet. Han gör det utan tanke på att Mendes är religiös, åtminstone mer gudfruktig än den allsvenske medelspelaren, och det hela känns mera som ett utpekande än en åtgärd som är nödvändig för att matchen skall kunna slutföras.

I slutet är det dags igen. Nämnde Mendes krokar ihop med en motståndare. Båda faller. Men Strömbergsson, han vet minsann vad han vill. Fram det gula bara! Och det röda!!

Jag funderar allvarligt på att fråga Mendes vart man ska vända sig med sina böner för att få slippa folk som Martin Strömbergsson. Inte för att Mendes har haft någon lycka i den vägen. Men man kanske kan be på ett annat sätt, pröva andra vägar. Kanske få Gud att göra somliga benlösa, bara över en natt. Synen, säger någon. Men där finns nog inte så mycket som kan försämras. Kanske lite mera kärlek, lite mera förståelse för olika livsmönster. För att få somliga att inse att det inte behöver tyda på mänsklig ondska att inte älska att sitta bland bland myggen i Gästrikland, meta och dricka hembränt.

Annars är det just nu öga för öga och tand för tand som gäller. Om denne Strömbergsson nu förstört en dag för dig som håller på KFF– se då till att förstöra en av hans dagar. Sedan kan han ropa på Bosse Karlsson så mycket han vill.

Nilsson vill ha femdomarsystem i Allsvenskan, helst fr.o.m. nästa år. Där har han fått mothugg av elitdomaren Jonas Eriksson, som anser att det varken finns tillräckligt med folk till det eller någon som vill stå framför AIK-klacken.

Må så vara. Men herrarna träter om fel saker. Betänk att dagens spelare hela tiden blir snabbare, och att domarna alltid är betydligt äldre än spelarna. Alltså: Två huvuddomare ser mer än en. Det är där förstärkningen måste till, så att den ansvarige slipper gissa så ofta som nu.

Det var det ena. Nästa sak gäller storbildsskärmarna, där nu Nilsson, Karlsson, Eriksson, och alla andra i domarskrået med vedsågarnamn, verkar vara ense om att repriserna skall censureras – särskilt om det är något som folk verkligen vill se! Var bollen inne? Var tacklingen rätt utförd? Skulle det ha varit inkast före målet? Där skämmer man ut sig själva. Att vägra konsultera videobilder och att vägra publiken chansen att med egna ögon konstatera ett feldomslut är skrattretande.

Nöj er med att ta in en ny domare (istället för två). Bygg ut den nuvarande kamerabevakningen av matcherna, med fasta kameror för mållinje och straffområde (plus läktarna bakom målen...) och ni skall se att det plötsligt blir enklare att få den respekt som krävs. Just nu sticker ni bara era nyklippta skallar djupare i sanden.

Sen gick Gävles förnämsta hockeykrigare och förlorade kvällens SM-finalmatch mot Skellefteå AIK. Så kan det gå. Men initiativet är nog ändå en ganska talande värdemätare på hur ishockeyn uppfattas i kommunkansliet. Tjänstemän, antagligen inflyttade och uppfostrade i något län där man helst sysslar med andra saker (Gå i kyrkan? Slå barn? Månggifte? Ekologisk odling?), har fått en snilleblixt, ett utbrott av kreativitet som bara handlar om att åka snålskjuts på vad någon annan åstadkommit.

Alla som någon gång deltagit i en lagsport vet hur förbjudet det är att utropa sig till vinnare innan någonting har hunnit avgöras. De vimplar ("HSV Meister!") som såldes i Hamburg före lagets UEFA-cupfinal mot IFK Göteborg 1982 är fortfarande ett stående skämt i Göteborg. Man får däremot gärna säga att man SKALL vinna (höga målsättningar är bra), men att påstå att man redan gjort det är bara korkat.

Alltså, Skellefteå vann matchen och SM-dramat fick (åtminstone) en akt till. Då hade det kanske varit kädsamt att ändra den där ljustavletexten. Men nej. Under måndag förmiddag möttes sura Gävlebor på väg till jobbet av samma, vid det laget milt sinnessjuka, utrop som under söndagen.

Nu visar det sig att inte bara beslutsfattaren bakom texten har en skruv lös. Det gällde dessvärre också verkställaren. Datorn har engelsk text och vederbörande klarade inte av att skilja på "12 AM" och 12PM", alltså för- och eftermiddag.

Tur att de inte har kärnvapen däruppe...

Två förluster, noll poäng och ett stort och fett (?) frågetecken: Nordin Gerzic. I första matchen togs han av plan efter en timmes spel sedan han startat som vänstermittfältare. Mot Norrköping fick han hoppa in sista tio.

Vad är detta för dumheter? IFK Göteborg stod för vinterns dyraste övergång inom Allsvenskan, 7,5 miljoner, men har uppenbarligen inte tänkt så långt som de borde. Varför har man köpt Gerzic? Vilken roll skall han ha?

I Örebro spelade han offensiv mittfältare, en understödjare bakom centern i lagets 4–3–3-uppställning. Han hade därmed foten inblandad varje gång ÖSK gick till attack. Han var lagets nav. I Göteborg slänger man ut honom på en kant, kanske. Hellre ända ut till bänken, tycks det. Om den här omplaceringen skett i samband med ett tränarbyte i Örebro, då hade vi kunnat se röken stiga mot horisonten över den gamsla skostaden. Men som nyköpt tiger Nordin. Än så länge.

IFK har av tradition föredragit psykopater på mittfältet, som den glade stämplaren Pontus Wernbloom eller den något märkligt funtade Sebastian Eriksson.

Håkan Milds drängar vill inte så gärna överge sina specialiteter. Det blir istället saftigt material till ett nytt satiriskt kapitel om tränaren Mikael Stahre, efter den osnygga sortin från AIK och magplasket i Grekland. Det är väl snarast där det feta frågetecknet sitter.

Gustavsson har stått stadigt parkerad i ÅFF-målet sedan 1998, och bara missat en handfull matcher på vägen. Sandqvist har däremot inte spelat regelbundet sedan 2009, året då han lämnade Malmö FF för att göra karriär utomlands. Han är ny i ÖSK, där ledningen misslyckats med att hitta en given efterträdare till John Alvbåge och istället framhåller att det råder en "konkurrenssituation" mellan Sandqvist och Tomer Chencinski.

Att det inte finns någon given etta i målet är bara ett av problemen med årets ÖSK, där även backlinjen innehåller ett par osäkra kort. Pålitliga rundningsmärket Haginge är av någon anledning fortfarande förstaval till höger. Lumbana premiärspelade i mitten. Vi får se hur det går för honom framöver.

Örebro, som var trea i serien 2010, började förra året göra sina anhängare nervösa. Detta i takt med att bärande delar i laget byttes ut och fick ersättare som prioriterade sig själva framför laget. Mot ÅFF gjorde försvaret misstag på misstag medan man mot slutet av matchen kunde ta sig samman offensivt och få till en press mot östgötarna (kom ihåg att ÖSK spelade hemma).

Tränaren Sixten Boström har nu en hel del att fundera på. Skall han byta målvakt redan nu – i konkurrensens namn – och riskera att hans ena målvakts självförtroende bryts i småbitar? Eller skall han låta Sandqvist stå kvar, och riskera att flera bollar rasar in? Eller är det kanske i fyrbackslinjen som det verkliga felet sitter?

Och i Göteborg springer ÖSK:s förre spelfördelare på en kant i en klubb som storsatsat. För hans egen del betyder det att de sega gubbarna på innermittfältet skall ha bollen först och att han själv kommer i andra hand. Svår omställning. Men välbetald.

Wilhelmsson säger bland annat:

"Killer Arena hade varit bättre. Det är bra att Friends finns. / ... / Men det är inget passande namn för en AIK-arena. / ... / Friends låter för djävligt."

Men det är väl klart! Ett sådant ord passar ju inte in i deras kultur. Lika lite som ordet "supportrar." Bister brukar säga "orcher" eller "dom där", om barn lyssnar. Annars är det mera pang på, med glosor som "apor" och "svin." Inte mycket Friends där heller. Men dock ganska passande beteckningar på de organiserade horder som det senaste årtiondet gjort det helt omöjligt att bevista ett stockholmsderby eller en toppmatch. Åtminstone för den som värdesätter sin sinnesfrid.

Gissningsvis kommer nu Thomas Backteman, Swedbanks kommunikationsdirektör som uttalat sig i ärendet, att få sina bildäck sönderskurna, ytterdörren nedklottrad, frun upphissad i stadshustornet, familjens hund förvandlad till bratwurst och barnen sålda som slavar till Galatasaray-supportrar.

Ty Black Army är ju en intresseförening, en sammanslutning av de eldsjälar som gör det värt att överhuvudtaget genomföra allsvenska fotbollsmatcher med AIK som ena part. Och Black Army måste ju måna om sitt.

DN har naturligtvis, som alltid, rätt. Matchen är ointressant, bland annat därför att den under rådande förutsättningar är helt onödig. Det finns liksom ingenting "super" att göra upp om när samma klubb (HIF) förra året vann båda titlarna.

Det verkar dessutom finnas en tävlingsföreskrift som säger att serietvåan (AIK) i det här fallet har företräde framför den förlorande cupfinalisten (Kalmar FF). Allt för att skapa och upprätthålla en "tradition" i svensk fotboll, en organism som i alla år visat sig vara vaccinerad mot allt vad cupspel heter.

Men är det inte så, vid närmare påseende, att Supercupfinalen påminner väldigt mycket om Svenska Fotbollförbundets ordförandeval, som också äger rum äger rum på lördag och som också, vad jag kan förstå, är en komplett onödighet.

Karl-Erik Nilsson är så given att det inte kommer att behövas rösträkning. Susanne Erlandsson har kastat in handduken. Lars-Christer Olsson tar över SEF istället. Och den fjärde kandidaten Jörgen Eriksson gick och gömde sig för länge sedan.

Det ena är en kuliss som ska föreställa folkfest. Det andra är en kuliss som skall föreställa demokrati.

Två scener befolkade av sprattelgubbar.

Förvaltaren har erbjudit spelarna lönenedskrivningar med 75% (högavlönade), 50% (för medelinkomsttagarna) eller 25% (för de som tjänar minst). Varken Celik eller hans agent var intresserade. Förvaltaren söker just nu presidenten Craig Whyte (som tillträdde i maj förra året) för att få ut åtminstone något av de pengar Whyte lovat tillföra klubben.

Under tiden har Celik återvänt till GAIS. Han tränar med sin gamla klubb, men söker egentligen (som kontraktslös) jobb på annat håll. Att återvända till GAIS är nämligen inget alternativ – GAIS har inga pengar! Det beror på att sportchefen Mats Perssons oansvariga jonglerande under förra året lett till en ekonomisk krasch för klubben. Wanderson togs tillbaka samtidigt som ett antal anfallsnamn lånades på kortare eller längre tid. Tanken var att allt skulle lösas genom att sälja Wanderson nu i vinter. Men enda spekulanten (Helsingborg) backade ur, eftersom klubbens finansiärer skrämdes av prislappen (15 mkr).

GAIS egna kapital på 8 mkr är slut. GAIS har utöver det lånat pengar för att kunna avlöna Wanderson, åtminstone till sommaren. De utlovade pengana från Rangers har ingen sett röken av.

Det sistnämnda innebär röda siffror i årsbokslutet och en ifrågasatt elitlicens. Skatter och avgifter betalades inte alltid i tid förra året. Före sista mars måste klubben presentera en hållbar handlingsplan. I den lär en försäljning av GAIS-gården ingå.

Att GAIS slutade femma i Allsvenskan kvittar liksom, eftersom man realistiskt sett sträckte sina ekonomiska ramar alldeles för långt för att nå tid.